Pestkyrkogården i Högmåla Den senaste pestepidemin i Sverige ägde rum 1710-1712. Farsoten hade sitt ursprung i Turkiet och spreds till området kring Östersjön 1709. Krigssituationen i de svenska provinserna bidrog till den snabba spridningen av sjukdomen. Smittan följde med Karl XII:s hemvändande trupper till Stockholm 1710 och fördes sedan vidare i landet, framför allt via hamnstäderna. Norrköping förlorade över 2100 invånare mellan 1710 och 1711. Skänninge miste 500 av sina 700 invånare under peståren. Men pestens framfart var inte lika svår överallt. På landsbygden klarade sig många socknar nästan helt från farsoten. Vi vet inte mycket om hur pesten drabbade Ydres socknar. Ett minnesmärke från den aktuella perioden är denna pestkyrkogård, på gården Högmålas ägor. Enligt dåtida myndigheters direktiv skulle nämligen särskilda pestkyrkogårdar anläggas. Måns Persson, bonde på Högmåla gård, var den första i Norra Vi socken som insjuknade. Han dog den 25 oktober 1711. Inom loppet av en månad utplånades nästan hela hans familj. Den 8 november dog sonen Henning, 20 år gammal. En vecka senare avled dottern Kerstin, 13 år gammal och den 27 november dog också dottern Annika. Modern överlevde och hon antas själv ha begravt sin make och sina barn på denna plats, cirka 2 kilometer väster om Norra Vi kyrka. Kanske var det också hon som reste stenen med årtalet 1715. Lönnen planterades däremot långt senare, år 1870. På pestkyrkogården är, vad man vet, endast fyra personer begravda. Var dessa dödsfall början på en epidemi i trakten? Eller var pestens framfart inte så omfattande i bygden? Kanske begravdes socknens övriga pestoffer på andra platser. Hos allmogen fanns ett motstånd mot de särskilt anvisade pestkyrkogårdarna, som ofta låg avsides. Folk ville begrava sina anhöriga i vigd jord. Leonhard Fredrik Rääf skriver i sin "Beskrivning över Ydre härad" 1856, att Norra Vi församling var den enda i Ydre, utom Sund, som åtlydde regeringens befallning att inrätta särskild kyrkogård. Högmåla antas vara den enda pestkyrkogården i Ydre. Men norr om Västra Ryds kyrkogård, ned mot sjön, finns en plats som av tradition omnämns som pestkyrkogård. Där finns dock inga synliga lämningar. Det finns flera kända pestkyrkogårdar i andra delar av Östergötland, bland annat i Norrköping, Linköping och Vadstena. De flesta är dolda under åker eller bebyggelse men kan vara markerade på en ekonomisk karta. Få har bevarats såsom begravningsplatsen vid Högmåla, som vårdats genom åren av gårdens olika ägare. Platsen har blivit mytomspunnen. Enligt sägnen grävde den åldrade modern sin egen grav, vid sidan om sin familjs, då hon senare drabbades av sjukdom. Hon satte sig därefter vid gravkanten och väntade. När döden inträdde ramlade hon ned i graven. Liknande historier finns från andra orter, exempelvis denna från Stora Åby, Ödeshög, syftande på pesten 1710: "det hade hänt att den smittade hade grävt sin grav själv och satte sig på kanten och inväntade döden". Det berättas också om spökerier på Högmålas pestkyrkogård. En bonde på 1920-talet beslöt sig för att riva ned kyrkogårdens staket eftersom det var murket. På natten vaknade bonden och hans hustru av ett förfärligt oväsen från platsen. Ljud som av hammarslag och arbete hördes tydligt. När bonden dagen därpå kom till platsen syntes inga spår av något arbete. Kvickt satte han upp ett nytt brädstaket och fick sova i lugn och ro följande natt.